Rolf Allan Håkanson

Scenograf och grafisk formgivare
Så fort det skulle ritas ytterligare någon gubbe, eller en klurig bokstav, eller ett helt scenbygge så hamnade det på Rolf Allans bord. Det kunde handla om att rita en pool till ”Alla ska bada”, hitta en filmmiljö eller skapa ett nytt ovanligt programhäfte till ännu en uppsättning. Man kan också se honom i filmer och TV-serier där han gjort små inhopp när det behövdes en extra kropp, som t ex döden i ett inslag i ”Glad Pack”. 

Egentligen skulle han bli världsberömd arkitekt. Förutsättningarna var bra. Han praktikjobbade en sommar hos en av Mexicos främsta arkitekter, Teodoro Gonzalez de Leon som en gång jobbat hos Le Corbusier. Arne Banzell är en annan praktikrådgivare, som i sin tur har praktiserat hos Alvar Aalto. Men teater, film och TV blev Rolf Allans arbetsfält. I boken ”Scenbilder” har han ställt samman sitt arbete med Kulturtubens alla produktioner. 

1995 fick Rolf Allan pris för bästa scenografi, en Guldmask för arbetet med ”Lyckad nedfrysning av Herr Moro”. 

Disney har också berömt Rolf Allan för Lisebergs åkattraktion Jukebox som han ritade om från bläckfisk till amerikanskt 50-tal. 

Rolf Allan målade gärna i akvarell och då ofta med fyrar som motiv. ”Spännande arkitektur i dito miljö. Människans yttersta möte med elementen.” Tre utställningar blev det.

Rolf Allan blev 69 år och lämnar oss i djup saknad.

Minnesord för Rolf Allan

Vår älskade vän, vår käre kollega Rolf Allan är inte med oss längre. Han gick hastigt bort i januari 2020 och lämnade oss alla i ett overkligt vakuum. I ett helt yrkesliv har han funnits med och övervakat våra mått och steg. Med sina affischer, med sina illustrationer, med sin scenografi,
med sin grafiska design och inte minst med sina försynta små påpekanden från de mest oväntade infallsvinklar. Alltid vilande på en underfundig och eftertänksam grund. Med hela sitt väsen förmedlade han en vänlig, milt humanistisk och djupt mänsklig ton i allt han företog sig.

Han lyckades fånga det vi gjorde och det vi stod för i bilder, precis som vi ville uppfattas.
Efter ett helt slumpartat möte med min bror Anders kom han in i vårt samarbete redan i den första revyn Skruven är lös 1982. Han ritade affischen, som också blev annonsen, en till synes enkel blyertsteckning föreställande ett porträtt av en man med en stor skruv i huvudet. Jag minns att jag tänkte varje gång jag såg annonsen i tidningen:
Jag är med i föreställningen med den finaste annonsen.
Den kunde, som sagt, förefalla enkel, men när jag ser på den idag har den fortfarande samma kraft, trots sin anspråkslöshet.
Sedan dess har han varit delägare i Kulturtuben, som inte bara är Galenskaparna och
After Shave ́s produktionsbolag utan också driver Lorensbergsteatern.
Hans kärlek till vår teater och till vårt arbete tillsammans föreföll gränslös och han sparade ingen möda i alla de otaliga TV- teater- eller filmprojekt vi genomförde. Ända in i de allra minsta detaljerna fanns han och och såg till att känslan av äkthet och en liten dos absurd humor förmedlades. 2003 manifesterade han sitt arbete tillsammans med oss i ett imponerande bokverk som hette Scenbilder, där han omsorgsfullt redogjorde för alla projekt vi dittills genomfört, sett ur hans perspektiv som grafisk designer och scenograf. Boken blev förutom en vacker och udda historiebok också en sorts kärleksförklaring till vårt gemensamma arbete.
Han gjorde även minnesvärda inhopp framför kameran. På vinden och TV-doktorn är två återkommande inslag i En himla många program som han både skrev och medverkade i. Tillsammans med Peter Rangmar stod han bakom en mycket uppskattad och mäktig föreställning på Konserthuset, som hette Kanske Rödluvan med Göteborgs Symfoniker och ett stort antal gästartister.
Förutom hans engagemang i Kulturtuben odlade han också en mängd andra intressen med stor omsorgsfullhet.
Han var en sann resenär och gjorde ett stort antal resor till många spännande och avlägsna platser, som till exempel Svalbard och Antarktis och kunde, efter resan till Antarktis stolt konstatera att han varit i alla världsdelarna. Vid millennieskiftet såg han till att vara på den plats där han kunde gå först in i det nya millenniet och dessutom vara den siste att lämna det gamla. Han hade en stor hängiven vänkrets och många var de sällskap och sammanslutningar han med stor entusiasm deltog i. SHT, Gamla hörsalspojkar, Haklappspojkarna för att nämna några.
Under många år anordnade han också tillsammans med några andra eldsjälar från sin tid på Chalmers, Öppna mästerskapen. Det var en sorts biltävling för öppna bilar, inte bara cabriolet utan även bil med sollucka kunde ibland få dispens. Själv hade Rolf Allan en Triumph TR 4 som han ömmade särskilt för och vårdade ömt. Tävlingen var en sorts kombination av manövreringsprov och frågesport och gick av stapeln en söndag i augusti varje år.
Han var en skicklig och hängiven akvarellmålare, med fyrar som favoritmotiv. 2011 samlade han ett urval av sina fyrakvareller i en bok Fyrar i akvarell - Möten med fyrar i all världens hörn, där han också skrev roliga och underfundiga kåserier som beledsagade målningarna.
En lågmäld försynt, men också enveten liten röst har tystnat. Vi är många som kommer att sakna den rösten. Men vi kommer att ha den levande i våra minnen så länge vi har några minnen kvar, för en människa som Rolf Allan glömmer man aldrig om man man har fått privelegiet att lära känna honom.

Claes Eriksson
Göteborg, februari 2020.