Den 24 maj 1997 dog Peter Rangmar, 40 år ung, och ingenting har varit sig likt sedan dess. Han var med redan från början i After Shave när grabbarna läste på Chalmers. Han utvecklades genom åren i samarbetet med Galenskaparna, till deras kanske allra främsta scenpersonlighet.
Vi har lätt att komma ihåg figurer som den desillusionerade konstnären Sven Sidney i ”Stinsen brinner”, mediamogulen Sune Finåker i långfilmen ”Monopol”, den vite Opel-kunden i ”Macken”, direktör Kloss i ”Lyckad nedfrysning av herr Moro”, bossakungen Astor Qvarts i ”Grisen i säcken” och många fler.
Han älskade att blanda humor med allvar, trams med sanningar, svensktopp med klassiskt, Beatles med opera - alltid med värme och generositet, men också med en liten gnutta elakhet, för att det inte skulle bli för snällt. Som när han med Göteborgssymfonikerna satte upp den minst sagt blandade föreställningen ”Kanske Rödluvan” 1996 på Göteborgs Konserthus, med bland andra Karin Glenmark, Björn Skifs och förstås After Shave.
Peter rycktes bort alldeles för tidigt och skulle just våren 1997 vara programledare för Melodifestivalen i TV.
Det är tomt utan honom, men på något sätt finns Peter ändå alltid med, i atmosfären, i replikerna och i den underfundiga humor som alltid varit både hans och Galenskaparnas och After Shaves speciella signum.
